Järnvägen


Mot slutet av 1800-talet hade uppstod många tätorter i samband med järnvägsbyggandet.
Järnvägsbyggandet med början under senare delen av 1800-talet är nära förknippat med industrialiseringen och den sociala utvecklingen till första världskriget slut. Med den ökade förutsättningarna för en integration av arbetsmarknader och näringsliv i Sverige. Järnvägen blev avgörande för modernisering av gruv- och järnindustrin.


Den hade en betydande inverkan på lokalisering av nya industrier och uppkomsten av helt nya tätorter, stationssamhällena, runt om på landsbygden. Inom vår nuvarande kommungräns blev Långsele och Helgum de mest utpräglade stationssamhällena, i Långsele därför att stambanan och Ostkustbanan möttes där och i Helgum därför att järnvägsstationen anlades vid Helgumssjöns sydända och kunde förbinda järnvägs- och båttrafik.


Norra stambanan och Ostkustbanan
"År 1886 hade norra stambanan dragits fram till Sollefteå. Då resonerades i Ådalen om en järnväg, antingen i anslutning till Sundsvall-Storlienbanan eller upp efter Ångermanälven. De flesta sågverksbolag var intresserade av en Ådalsbana, men Rö sågverk ville inte vara med, varför den fick dras över Oringen, en mycket svår backe, farlig på hösten när löven fallit på spåret.

Var skulle nu stambanan gå norr om Sollefteå?


En första tanke var att den skulle gå över älven och ner till Björkå och sedan upp längs Björkådalen. Nu blev det som nämnts inte så, utan den fick gå norrut från Långsele. För den ändringen var centralförsvarsdoktrinen delvis ett skenargument. Lika viktig för utfallet var en politiker i Helgum som agerade för särintressen.


Norra stambanan norrut från Långsele byggs i rasande fart.
Järnvägsbygget norrut från Långsele forcerades hårt, kostnaderna skulle hållas nere. Därmed nedbringades också kvalitén. (Forsmobron byggdes i en rasande fart sommaren-hösten 1887. Så kunde också ske därför att den var förmonterad på verkstad.) Linjedragningen blev svår i både plan och profil: kurvor med bara 300 m radie (jämfört med moderna banors 2000 m radie) och 17 promille stigning (söder om Långsele är det bara 10 promille stigning), faktorer som väsentligt nedbringar  tågens fart.


Topografin var sådan att Mellansel och andra stationer låg i dalgångar, vid älvarna. Järnvägen var dålig redan från början och läget har successivt förvärrats av att tågsätten blivit flera och längre. Under andra världskriget började därför diskussioner om att bygga en ny järnväg, helst vid kusten." (Jan Stattin)


Rallarna
Rallarna (arbetarna som anlade järnväg, efter eng. rail = räls) flyttade ständigt allteftersom banan blev klar. De hystes in i bondgårdar eller tillfälliga baracker, dragiga skjul. Fyrtio man kunde bo i samma förläggning. Maten bestod av amerikanskt fläsk, bruna bönor, kaffe och limpa. Livsvillkoren var desamma som för skogsarbetarna.
Men när rallarna kom till bygden födde de drömmar om resor och äventyr. De hade sett betydligt mer av världen än pojkarna i byn och blev svåra rivaler om flickorna. Det blev ofta slagsmål om lördagskvällarna.

Publicerad: 2012-11-01

Medborgarservice