Bruksepoken


Under 1600- och 1700-talen fick trakten betydelse för stormakten Sveriges vapentillverkning, då järnbruk anlades i Graninge, Österforse, Sollefteå, Björkå, Offer (Högfors bruk) och Gålsjö.
Kungligt privilegium utfärdades 1673 för en masugn och en stångjärnshammare i Graninge. Malm och senare tackjärn skeppades från Bergslagen via Stockholm och Gävle till Hammar med båt där omlastning gjordes till haxar, mindre flatbottnade segelbåtar, som kunde färdas ända upp till Sollefteå.
 Bruken i Graninge, Sollefteå och Gålsjö hade ett intensivt utbyte av varor och arbetskraft och tidvis gemensamt familjeägande. Familjen Fleming sålde 1719 Graninge och Sollefteå bruk till Stockholmsköpmannen Johan Clason. Han lät riva masugnen i Sollefteå och  sätta upp en ny vid Bollstaåns utflöde.


Vid järntillverkningens olika faser upphettas ämnet med eldning av träkol i stora mängder. Det var riklig tillgång på skog som var avgörande för lokaliseringen till vår landsända.
I en masugn eller hytta smältes malm till tackjärn.
Det bearbetades därefter i stångjärnshammaren  till stångjärn och efter ytterligare färskning, upphettning, till smidesjärn.
För att få fram ett ton stångjärn erfordrades 2,5 ton malm och 4,5 ton träkol. Det var alltså lämpligare att  transportera råvaran till brännmedlet än tvärtom.
Detta resursslukande kan också beskrivas som följande:
För tillverkning av ett ton smidesjärn åtgick i början av 1800-talet 25 kubikmeter träkol och för den kolmängden 30 kubikmeter ved. För ett ordinärt bruk med en produktion av 500 smideston per år behövds alltså minst 15 000 kubikmeter ved, vilket i sin tur förutsatte tillgång till minst ca 5 000 hektar skog.


Medan järnbruken krävde kolved ville bönderna såga virket.
Mot slutet av 1700-talet hade brukens kolförsörjning blivit osäker p g a en begynnande och mer lönsam brädtillverkning. Bönderna ville hellre såga bjälkar, plankor och bräder än bränna virket till kol.

 Men då fanns bara vattendrivna sågkvarnar med grova blad. Staten gynnade järnproduktion av militärt strategiska skäl men också därför att så mycket av stockarna blev till sågspån i de grovbladiga sågverken.
När först fina blad från Holland kommer till användning och sedan en inhemsk produktion av dem kommer till stånd, blir situationen en annan. Med ett kungligt privilegium 1739 fick finbladiga sågar tillstånd att såga och sälja virke.

Publicerad: 2012-11-01

Medborgarservice