Utbyggnaden av Ångermanälvens flodsystem


Elbrist under andra världskriget
Under andra världskriget uppstod svåra störningar för kolimporten och därmed för ångkraftverken. På grund av bränslebristen forcerades järnvägselektrifieringen, framför allt av norra stambanan, vilket medförde ökad efterfrågan på elektricitet och risk för elbrist. I den situationen påbörjade Statens Vattenfallsverk 1944 utbyggnaden av Ångermanälven. Här hade visserligen mindre kraftverk byggts tidigare — Sollefteå Bruk 1894, Forsse 1908 och Edsele 1918 — men det skedde i biflöden eller mindre strömmar som kunde bemästras med dåtidens ingenjörskonst.


I huvudsak hade ändå Ångermanälven med sina stora bifloder länge bedömts svår att exploatera på grund av väldiga växlingar i flödesmängder mellan årstiderna. Men förutom elbristen var det en positiv faktor av teknisk natur som ledde fram till de första stora kraftverksbyggena. Vid utbyggnaden av Indalsälven på 1930-talet hade ingenjörerna vunnit viktiga erfarenheter och ny teknik för kraftöverföring.


För kraftleveranserna från Krångede kraftverk till Bergslagen och Mellansverige byggdes för första gången i världen en högspänningsledning på 200 000 volt (senare ökad till 380 000 volt). Med hög spänning i ledningen blir strömförlusten mindre. Ungefär som med en vattenslang: för att spruta långt måste man ha högt tryck i slangen. Denna nya teknik skulle göra det lönsamt att bygga kraftverk i Ångermanälven, avlägset från industrierna i södra och mellersta Sverige.


Gigantiska projekt
Nämforsens kraftverksbygge kom i konflikt med ett annat intresse. På den plats där kraftverket skulle uppföras fanns norra Europas största hällristningsområde. Genom riksantikvarie Sigurd Curmans ingripande sparades det åt eftervärlden. Kraftverket fick flytta något uppströms. I övrigt väckte utbyggnaden av Ångermanälven stort uppseende genom gigantiska projekt. När Hjälta kraftverk anlades i Faxälven med 82 m fallhöjd gjordes en över 6 km lång utloppstunnel till Granvåg. I den byggdes en normalspårig järnväg för schaktmassorna som hissades upp 118 m vid  Mellansänket, halvvägs till Granvåg, i vagnar som lastade 30-ton.


Vid planeringen av  Kilforsens kraftstation tog byggherren en genväg för att utnyttja maximal fallhöjd från Fjällsjöälvens nio sista forsar. Vattenfall byggde en tilloppskanal, en sjö och en tunnel rakt genom berget ut mot Ångermanälven. För att schakta bort 1,5 milj kubikmeter massor användes  världens då största  grävmaskin, av märket Marion. Fallhöjden är hela 99 m och effekten uppgår till  270 megawatt (270 miljoner watt). Som jämförelse är Sollefteå kraftverk på 62 megawatt.


Det finns över hundrafemtio stora kraftverk i norrlandsälvarna. Den totala fallhöjden för Ångermanälven ned till Sollefteå är ca 270 m. I hela flodområdet ligger 37 kraftstationer med en total årlig produktion av 10,5 TWh (en biljon 50miljarder wattimmar). Inom Sollefteå kommuns gränser återfinns 16 större kraftverk, byggda 1944-1970. De svarar för ca 15 % av all vattenkraftsbaserad elproduktion i landet.


Dammar och turbiner
För att säkerställa jämn vattentillgång krävs stora vattenmagasin. Då behövs dammar, som motstår enorma påfrestningar, en mycket svår byggnadskonst. I vårt niplandskap med sina vida älvdalar krävs långa och låga  dammkonstruktioner. De flesta av dem är fyllnadsdammar. Sprängmassor från tunneldrivningarna har använts som fyllning. Men det finns andra dammtyper. Forsmo kraftverk har en  massivdamm, landets högsta i sitt slag. En sådan består av armerad betong och är dyrare att anlägga än fyllnadsdammen.

I sammanhanget skall då uppmärksammas att kraftverksdammarna inte ensamma kan totalreglera flödena i hela avrinningsområdet utan de kompletteras med en rad regleringsdammar.

De turbiner som brukas är av två olika typer. För höga fallhöjder lämpar sig  Francis-turbinen bäst, med flerbladiga turbinhjul. Den  finns i t ex Hjälta  och Kilforsen. Den andra typen är Kaplan-turbinen. Den kan  liknas vid en stor propeller och används vid stora vattenflöden och liten fallhöjd. I Sollefteå och Forsmo kraftverk snurrar Kaplanturbiner.


"Vattenrallarbyar" och kraftföretag
Under kraftverksanläggenas epok tillkom på mycket kort tid hela samhällen. Arbetarna med sina familjer fick själva bygga sina hus, i början med spillvirke från anlägget, senare monteringsfärdiga. Så växte t. ex Kilforsens samhälle upp med sjukstuga, Konsum, post, skola, Folkets Hus, till och med ett BB. Nu återstår ett enda bebott hus, som med nöd undgått rivning. Däremot spirar en framtidstro med  återvändardagar i Storfinnforsen, eller Flyn som samhället kallades. Där har man också genomfört ett EU-projekt om "vattenrallarbyns" historia.


Det geografiska område som Sollefteå kommun nu täcker nådde sitt största befolkningsantal 1955 med knappt  39 000 invånare. Så hade t ex Ramsele landskommun i slutet av 50-talet, vid tiden för Storfinnforsens och Ramsele kraftverksanläggen, över 7 000 invånare. Idag bor bara drygt 1700 personer i Ramsele socken. Vattenfall, Sydkraft, Krångede AB och Graningeverken var de stora byggherrarna

i Ångermanälvens flodområde, men som följd av företagsköp och ett utbrett korsvis ägande har ägandestrukturen förändrats och komplicerats.

Automatiseringar och rationaliseringar har inneburit att kraftstationer och driftcentraler avbemannats. Nu  fjärrmanövrerar och TV-övervakar man dem från centraler som har kontroll över hela älvsträckor och områden. Kraftverksmaskinisten har blivit dataoperatör. Oavsett vad man tycker om ingreppen i naturen och den utflyttning som skett efter kraftverkens färdigställande har våra älvar med sina kraftverk varit en bidragande orsak till vårt lands välstånd.

Publicerad: 2012-11-01

Medborgarservice