Den militära verksamheten


Det tidigare försvaret i Ådalen
Sedan lång tid tillbaka sköttes försvaret  av hembygden genom allmogeuppbåd samt försvar av borgar och skansar.  Vårdkasar byggdes  på en rad berg efter Ådalen, t ex på   Multråberget , för att varna befolkningen för en annalkande fiende.


Båtsmansväsendet

Genom historien har sedan Ångermanland  ingått  både i  flottans och i arméns organisation.
Sedan mitten av 1600-talet  placerades soldaterna i s.k. båtsmanskompanier. De utgjorde marininfanteri på flottans fartyg ända fram till slutet av 1800-talet. Båtsmannen underhölls av ett antal bönder och fick ett litet torp med kringliggande mark.


Övningslägren i Viksmon, Sånga och på Bruksmon
Den militära närvaron i Ångermanland i modern tappning härstammar från1837. Då uppfördes ett barackläger i Viksmon . Den platsens dåliga kommunikationer gjorde att man efter några år flyttade övningsplatsen till Sånga mo, 20 km nedströms Sollefteå. Dit var förbindelserna utomordentliga, genom de ångbåtar som från mitten av 1800-talet trafikerade Ångermanälven. Övningstiden vid Västernorrlands Beväringsbataljon (1854) var kort. Under 1860-talet bestod den bara av 30 dagar och  man kunde faktiskt köpa sig helt fri från krigstjänst.


Övningarna bestod till stor del av  exercis och man fick inte avlossa mer än tre skarpa skott. In- och utryckning vid Sånga mo var vilda tillställningar med rymningar och fylleri. Annars var livet, åtminstone för officerarna, något av en idyll med   närhet till Sånga brunnsanstalt till vilket hörde ett hotell och dess nöjesutbud. Efterhand utökades övningstiden till 90 dagar och  Sånga mo uppfyllde inte längre tidens krav. Med den kraftiga befolkningstillväxten i länet hade årskullarna blivit för stora. Mathållning och sanitära förhållanden var alltför primitiva.


År 1898 var sångaepoken slut och en flyttning till Sollefteå förestod.
Genom förhandlingar med Graningeverken träffades ett avtal att placera förbandet på Bruksmon eller Gamla lägret som det kallas nu. Men även här var förhållanden undermåliga. Tiden på Bruksmon blev tämligen kort, dryga 10 år. Ändå var det här som Västernorrlands Beväringsbataljon via Västernorrlands Bataljon (1887) blev Västernorrlands Regemente med sina nummerbeteckningar för infanteriförband I29, I28 och I21 i tur och ordning.


Med 1901 års härordning går arméns förband i kasern.
1901 års härordning  drev fram så lång värnpliktstjänstgöring att åretruntbostäder krävdes för manskapet.  En intensiv strid blossade upp var man skulle lokalisera dåvarande I 28. Härnösand var det alternativ som föredrogs av militären och  regementschefen. Överste   Selander skrev: "En förläggning i Sollefteå skulle bli moraliskt ruinerande för officerskåren."
Strategiska skäl,  främst Forsmobrons tillkomst, avgjorde till Sollefteås fördel. Det nya kasernetablissemanget stod klart 1911.


T 3 hade etablerats på Remslemon redan 1898.  Förbandet sattes upp 1893 i Stockholm som Norrlands Trängbataljon. Frågan om var förbandet skulle placeras permanent avgjordes i konkurrens mellan Östersund och Sollefteå. Efter starka påtryckningar från landshövdingen i Västernorrland och ihärdiga Sollefteåpolitiker flyttade T3 1898 in på Remslemon.

Med ett andra kompani blev förbandet 1902 Norrlands Trängkår. Som följd av att truppslagen Tyg och Intendentur uppgick i Trängen kunde T3 först 1949 bli ett regemente. I21 och T3 fick stor betydelse för Sollefteås utveckling i början av förra seklet. Mängder av arbetstillfällen tillkom och servicenäringen fick ett uppsving liksom skolväsendet.  Att Sollefteå 1917 fick sina stadsrättigheter kan  tillskrivas förbandens etablering.


Sollefteå — ett skidspår mellan två regementen!
Ca 2000 värnpliktiga grundutbildades årligen och därtill kommer alla repetitionsförband som  övats i länet och hela Norrland. Lite orättvist kallades staden i folkmun "ett skidspår mellan två regementen". I 21 hade ända in på 1980-talet utbildningsansvaret för två brigader och var ett mycket stort infanteriregemente.


T 3 utbildade underhållsförband som krigsplacerades över hela landet. Trängen hade de verkliga specialisterna med stor fackkunskap.

De behärskade allt från sjukvård, drivmedel, ammunition, reparationer, bärgning, sanering till livsmedel. De organiserades bl.a. i underhållsbataljoner.
Återkommande samövningar för träng och infanteri medförde att garnisonens förband fick en hög grad av professionalism. Garnisonens förband deltog aktivt under beredskapen och fanns som i Tornedalen 1939-40 och i Jämtland våren 1940 efter Tysklands anfall mot Norge den 9 april.


Under 1950- och 60-talet avhästades garnisonen och  motoriseringen  ökade rörligheten. Under 80-talet utrustades förbanden med nya bandvagnar och soldaterna kunde rycka fram uppsuttna. Splitterskyddade stridsfordon ökade på 90-talet säkerhet och eldkraft högst påtagligt. Mekaniseringen var definitivt etablerad.

Publicerad: 2012-11-01

Medborgarservice