Dit vinden tar oss

Alla konstnärer som deltar i utställningen har anknytning till Västernorrland, vilket syns i många verk som har en tydlig regional prägel. Utställningens curator Björn Norberg har valt Vind som tema för Triennalen.

Det är en tematik som kan tolkas på många olika sätt. Vinden är en tydlig symbol för riktningar, både framåt och bakåt. Vi har medvind eller motvind och luft under vingarna. Konstnärerna har också använt sig av tematiken på olika sätt. Här finns både de mer bokstavliga tolkningarna och de som har använt tematiken på ett vidare sätt. Vindkraften är en omdiskuterad fråga i Västernorrland liksom på många andra ställen. Det är ett spörsmål som i sin tur handlar om vem som äger resurser och land och styr över arbetstillfällen och därmed vår framtid. Vindkraftsfrågan kan därmed kopplas till många andra frågor som rennäring, friluftsliv, gruvindustri, samhällsekonomi och miljö.

På Triennalen visas 33 konstnärer som sprider ut sig i länets alla kommuner och konsthallar. De representerar en mängd olika röster och uttryck vilka tillsammans skapar en bild av samtidens diskussioner och den värld vi lever i. Säkert finns här också sådant som är oväntat och väcker nya diskussioner om vår tid, vår historia och vår framtid.

Medverkarkande konstnärer: Andreas Brännlund, Annikka Kronlid Arvidsson, Birgitta Ricklund, Cecilia Björk, Cecilia Hultman, Cecilia Ömalm, Christian Bjärgö, David Larsson, Elin Kristoffersson, Elin Maria Johansson, Elme Ämting-Selja, Emilia Bergmark, Emma Löfström, Fredrik Nordin, Ida Rödén, Ina Palm, Ingvar Sjöberg, Jenny Berg, Jenny Lundgren, Josefine Östberg Olsson, Linda Lasson, Linnéa Therese Dimitriou, Lisa

W Carlson, Margareta Klingberg, Maria Mäki, Maria Sundström, Mats Adelman, Max Book, Nina Svensson, Oscar Kaleva Karlsson, Sonia Hedstrand, Ulla-Carin Winter, Ylva Westerlund.

Information och program till alla utställningarna Länk till annan webbplats.

Ylva Westerlund och Mats Adelman

Verket Only birds shall fly and the military rusts skapades för en utställning som skulle ha visats i Ryssland i mars 2022. Av förklarliga skäl ställdes utställningen in. De delar av projektet som visas på Apotekshuset i Sollefteå återskapar ett ögonblick från en vandring på ett nedlagt militärövningsområde utanför Stockholm. Upplevelsen blir en startpunkt för en visuell och tankemässig kontemplation över militärens roll i ett framtida miljöanpassat samhälle. Där målet för upprustning framträder i ett nytt ljus.

Ylva Westerlund är född 1975. Hon är uppvuxen i Husum men bor i Stockholm. Hon är utbildad vid Malmö Konsthögskola. Hon arbetar i medier som serieteckning, installation och måleri. Hon arbetar ofta med frågor frågor kopplade till globala skeendens påverkan på det lokala, men också med närmiljöns påverkan på kroppen och sinnet. Ylva Westerlund och Mats Adelman har samarbetat i flera projekt. Mats Adelman är född 1974.och uppvuxen i Stockholm och utbildad vid Malmö Konsthögskola, 1995-2000. Han bor i Tensta, Stockholm och arbetar med film, skulptur och måleri, ofta med utgångspunkt i naturstudier och visionära aspekter av landskapet i skärningspunkten mellan det agrara och urbana.

ONLY BIRDS SHALL FLY AND THE MILITARY RUSTS, 2022

Skulpturer i trä, akvareller på papper

Cecilia Björk

Våren 2022 har Sverige gjort en helomvändning och brutit med den alliansfrihet som i generationer varit central i vår nationella identitet. De politiska besluten har gått snabbt och debatten har varit aggressiv. Man har inte velat använda sig av demokratiska verktyg som folkomröstning eller att göra natoanslutningen till en valfråga. ”Tillsvidare känner jag att vi inte ska gå med i NATO” dokumenterar två olika demonstrationer mot Nato, som ägde rum i slutet av maj i Stockholm. Det är en dokumentation av det historiska beslutet att gå med i Nato, sett från motståndarnas sida. Det är en reflektion över det sköra i de demokratiska processerna, men också ett porträtt av fredsrörelsen, en rörelse som i Sverige idag är mycket spretig och består av människor med vitt skilda drivkrafter, men där man förenas i en övergripande önskan om nedrustning. Det är också ett dokument för framtiden – det är som att vi redan talar om ett historiskt faktum, fastän vi

står mitt i det. Om 50 år när vi tittar tillbaka på den här händelsen är det viktigt att kunna se att det fanns andra röster. Att det också fanns de som ville bromsa. Filmens demonstrationståg kommer att marschera oavbrutet fram till utställningens slut den 10 september, dagen innan valdagen.

Cecilia Björk är född 1981 i Härnösand där hon också är uppvuxen. Idag bor hon i Nyköping och är verksam som filmregissör, manusförfattare och producent. Hennes dokumentärfilm En bra vecka för demokratin hade premiär i tävlan på Göteborgs filmfestival 2018, och har efter det visats på internationella festivaler, på bio i hela landet samt på tv i Sverige och Finland. Filmen väckte mycket uppmärksamhet och bidrog till ett offentligt samtal kring samspelet mellan politik och media och demokratins villkor. Kortdokumentären Saliga hade premiär på Göteborgs filmfestival 2014 och behandlar hur tro tar fysisk form, genom ett kristet sommarmöte på västkusten. Hon är även producent för den ideella organisationen Film i Samtidskonsten.

TILLSVIDARE KÄNNER JAG ATT VI INTE SKA GÅ MED I NATO

Video, längd 7 minuter 19 sekunder (loop)

Cecilia Hultman

Cecilia Hultman visar två videoverk och ett ljudverk i Triennalen. Hon arbetar med teckning, installation, video och text. Oavsett vilket så handlar det om små men precisa betraktelser av rum och tillstånd. Hon lägger stor vikt vid detaljerna och det precisa oavsett om hon arbetar med blyertspennans tunna linje eller ord som sätts samman till meningar. En pust från sidan är ett exempel på detta. Det är en talad betraktelse av vind och andning, där varje ord verkar noga utvalt och där sammanfogningen med andra vrider, vänder och leker med kroppens, andningens och rummets innebörder och allt utanför detta.

Cecilia Hultman är född 1985 i Sundsvall och bor i Härnösand.

HOLDING DIRECTIONS, 2021

Video (loop)

SYMMETRICAL FALL ON TOP OF IT ALL, 2021

Video (1:30 min)

Christian Bjärgö

Christian Bjärgö föddes i Stockholm men flyttade som barn med sina föräldrar till Härnösand. När tillfälle gavs som ung vuxen flyttade han till Göteborg. Minnena från uppväxten Västernorrland handlar mycket om blåst och oväder. En känsla för skillnaden mellan storstad och landsbygd har letat sig in i hans konstnärliga arbete. Han ser gärna att hans verk läses in som en del i en diskussion om människans livsvillkor.

På senare har han arbetat med miniatyrlandskap och modeller. Han inspireras av konsthistorien och nämner själv att han hämtar mycket ur 1800-talets romantik, symbolismen, prerafaeliterna, skiftet mellan 1800-talet/1900-talet. Stormen/Prinsens lusthus bygger på Prins Eugens målning Molnet. Andra verk som Vi lever på Hoppet verkar snarare vara minnesbilder från barndomen.

Christian Bjärgö är född 1984. Han är uppvuxen i Härnösand men bor idag i Göteborg. Han är utbildad vid Sundsvalls Konstskola, Domens Konstskola, Möbelsnickeri Nääs, Göteborgs universitet och Högskolan Väst.

STORMEN/PRINSENS LUSTHUS, 2022 VI LEVER PÅ HOPPET, (2022)

SISYPHOS ANONYMOUS, (2022)

Elme Ämting-Selja

Elme Ämting Sejla arbetar vanligen med ljud, installationer och performance och med frågeställningar som rör psykisk ohälsa. För Triennalen har hon dock skapat en slags teckningsautomater där vinden skapar slumpartade kolteckningar på papper. Här landar hon i en lång tradition av slumpgenererade teckningar och målningar som för tankarna till dadaisternas arbete men också Jean Tinguely.

Elme Ämting Sejla är född i Umeå 1984. Hon bor i Kramfors och är utbildad vid Konstfack, Uppsala universitet, Hola folkhögskola, Högskolan i Kristianstad, Sundsvalls konstskola, Gävle högskola och Mittuniversitetet.

WIND PIECE, 2021

Kol, papper

Maria Mäki

Maria Mäki arbetar dokumentärt i långa fotoprojekt där hon undersöker strukturer och fenomen i samhället. Hon har bland annat dokumenterat ett renskötselområde i Östra Lappland, Skattungbys ekoby i Dalarna och finska invandrare i Sverige. År 2021 gav hon ut en bok som en del i ett projekt Mother’s Song. Hon dokumenterade kvinnor i Vitahavskarelen och fotograferade i samma område som Elias Lönnrot under 1800-talet samlade muntlig folktradition till det finska nationaleposet Kalevala. I Triennalen har hon valt ut ett antal bilder från projektet. Bilderna är tagna i byn Voknavolok i Vitahavskarelen i Ryssland. Det är en plats där tiden flyter långsamt och där byns identitet bevarats trots påverkan från ryska politiska krafter. Livet i Voknavolok levs i mångt och mycket i motvind. Unga flyttar ut, arbetslösheten stiger, social och teknisk infrastruktur krymper. Maria Mäki beskriver kvinnorna som byns pelare: ”Instabiliteten har danat kvinnorna och gjort dem till starka pelare som bär samhället, oavsett hur starkt vinden från Kreml träffar Voknavolok.”

Maria Mäki är född 1981 i Lappo, Södra Österbotten i Finland. Hon bor i Sundsvall och är utbildad vid Mittuniversitetet i Sundsvall.