Kommunens historia

Från åren omkring 6000 - 2500 år f kr finns många olika sorters avtryck och vittnesmål från jägarfolkens tid. Ett av nordens största hällristningsområden finns i Näsåker och många andra fynd, såsom hällmålningar, fångstgropar och stenåldersredskap, har gjorts som vittnar om att bosättningar funnits i landskapet sedan mycket lång tid tillbaka.

Från vår tideräknings början finns bevis för att Ådalens bördiga sedimentjordar togs i bruk av en bofast jordbruksbefolkning. Gårdarna bestod av långhus för både djur och människor. De döda begravdes i högar intill gården och många gravhögar längs Ångermanälven, både inom staden samt i närliggande socknar vittnar om detta.


Under medeltiden innebar Sollefteåforsen ett hinder för transporter uppåt eller vidare in i landskapet och en naturlig handels- och mötesplats uppstod därför i trakterna runt forsen. Under 1100 och 1200-talet tar kristnandet och sockenbildningen sin början, först i nedre Ådalen. En stor koncentration av stenkyrkor uppförs i socknarna längs älven.


I norska arkiv från tiden 1273-1283 omnämns, i avskrifter, orten Solatunum första gången i en gränsreglering mellan Norge och Sverige.


Från år 1337 finns ett donationsbrev från den förmögna birkarlen Gudlaf Bilder där han skänker både jord och pengar till präster i flera ångermanländska socknar.


Omkring 1350 drabbades hela landet av digerdöden och Sveriges befolkningen i det närmaste halverades.


1546 medgav regeringen anläggandet av landskapets första stad, Härnösand och 1602 utsåg borgerskapet i Härnösand Sollefteå till handelsplats.


1600- och 1700 talet präglas av anläggandet av flera järnbruk i vår kommun.

Sammanlagt har det funnits fem järnbruk: Graninge, Forse, Gålsjö, Sollefteå och Högfors och runt bruken växte det upp nya samhällen dit människor flyttade från olika håll i landet.


I slutet av 1800-talet var tillverkningen av järn nedlagd.


Skogsbruket och sågverksindustrin präglade inte bara kusten utan också den övre delen av Ådalen. De större sågverken fanns oftast i anslutning till järnbruken.


Avvittringen av kronoskog i mitten av 1800-talet bidrog också till att stora delar av skogs- och landsbygden befolkades.


De sista tre årtiondena av 1800-talet samt en bit in på 1900-talet blev en storhetstid för ”handelsplatsen” och 1885 fick man möjlighet att bilda ett municipalsamhälle.


1902 blev municipalsamhället en köping och 1917 hade befolkningen ökat så mycket att Sollefteå fick möjlighet till stadsprivilegier.


I det som vi idag kallar Sollefteå kommun fanns i början av förra seklet, förutom själva köpingen (stadskärnan), 15 socknar eller landskommuner som det också ibland kallades.


Omfattande statliga reformer genomfördes under första delen av 1900-talet och i alla socknar tillsattes barnavårdsnämnder, nykterhetsnämnder, arbetarsmåbruksnämnder, vattenledningskommittéer mm. Den svåra arbetslösheten under hela 1930-talet resulterade i att många vägar samt vatten o avloppsledningar kom till.


1951 genomfördes den första sammanslagningen av de allra minsta socknarna.

Boteå, Ramsele, Långsele och Resele blev storkommuner och Ed, Graninge, Edsele, Överlännäs, Sånga, Styrnäs och Multrå tappade statusen som egna självständigt styrande kommuner. Helgum, Junsele och Ådalsliden berördes inte av sammanslagningen.


1971 skedde nästa sammanläggning då alla kommuner, förutom Boteå och Ramsele, slogs samman. 1974 blev även dessa två kommuner ett med de övriga förutom Styrnäs som sedan dess tillhöra Kramfors kommun.


Publicerad: 2016-01-29

Medborgarservice